Charliesmamma

Rubriken syftar på en händelse förra veckan på väg hem från dagis. Mamman kom som vanligt för att hämta sin lille son och allt gick bra ända tills mamman skulle sätta ner sonen i vagnen. Sonen totalvägrade och skulle gå SJÄLV, helt själv, fäktade bort mammans hand som försökte ta tag i den lille pojkens hand och började traska, rätt ut på vägen. Vägen hem från dagis är i början nämligen en raksträcka utan trottoarer och mamman tyckte att det var alldeles opassande för en liten pojke att gå där själv utan att hålla någon vuxen i handen. Men det ansåg inte pojken som obekymrat gick vidare utan att lyssna på mammans förmaningar och utan att låtsas om mammans försök att försöka få fatt i den lilla handen. Mamman kände hur oron över mötande trafik blev större och större och när så en bil dök upp så fick mamman nog och tog tag i den lille pojken som fortfarande vägrade att hålla handen och bar iväg med honom till säkrare marker mellan hyreshusen. Denna bryska manöver slutade med att pojken började gallskrika, måttade flera bett mot den stackars mamman och satte sig ner på marken och tjurade. Precis som häxan surtant brukade göra bakom sin kassa (underbart barnprogram som brukade sändas på fredagarna 18:35 prick). Där satt han och vägrade röra sig ur fläcken. Mamman tänkte att hon minsann inte skulle hämta honom utan lugnt vänta och till sist reste sig den lille pojken och sprang fram till mamman, glad i hågen och skrattandes som om inget hade hänt. (?)

Det var bara början på det som komma skulle. Nästa anhalt blev en lekplats där pojken helt plötsligt ville stanna till och leka lite. Särskilt intressanta var de kvarglömda leksakerna i sandlådan. En av leksakerna var en rätt stor grävmaskin i plast med plastgubbar i. Den lille pojken blev överförtjust och satte sig i sandlådan och började leka. Mamman anade vart detta skulle barka hän och försökte avleda den lille med en liten gul rallybil som var hans egen, men det lyckades inte. Den lilla gula bilen såg faktiskt rätt löjlig ut i jämförelse med den stora, häftiga grävmaskinen. Det var nog precis vad pojken tänkte, för han tog ett stadigt tag i den stora bilen och gjorde sig beredd att ge sig av hemåt. Mamman försökte förtvivlat förklara för den lille att det var något annat barn som ägde bilen och som säkert skulle bli ledset ifall bilen plötsligt var borta och att man inte bara kunde ta med sig andras saker hem sådär, men det snacket gick inte hem, bilen skulle med hem och därmed basta! Mamman såg ingen annan råd än att bända loss bilen ur krampaktigt litet grepp, snabbt slänga tillbaka den i sandlådan utom räckhåll för biltokiga småttingar och snabbt försöka ersätta förlusten med något annat, lite banan kanske? Det misslyckades totalt, bananbiten for iväg lika snabbt som mamman gett den till pojken och den lille nyss glade och lekande genomgick en radikal förvandling. Förvandlingen kunde jämföras med en Hulkenfilm, fast pojken blev inte grön utan röd, i ansiktet.  Det frästes och spottades och mamman undrade förfärat om detta verkligen var hennes lille son. Sonen vägrade gå, vägrade sitta i vagnen och vägrade bli buren. Dagens motionspass blev alltså att hålla en gallskrikande, slingrande, argsint snart tvåårig liten pojke i famnen, samtidigt som man skjuter på vagnen med höfterna och går i brant uppförsbacke. Släng er i väggen alla elitgymnaster!