Charliesmamma

Så plötsligt kommer den: snön!! Äntligen dignar granarna av vit härlig snö, himlen blir sådär vackert rosa/blå, ungarna skrattar lyckligt i pulkabacken å det knarrar så där mysigt som det bara gör när man går på snö. Men med vintern kommer också halkan..
 Skäms nästan för att erkänna det, men jag är LIVRÄDD för is!! Är det inte lite pensionärsvarning när man trippar på små små steg med stirrig blick ner i marken på spaning efter eventuella isfläckar som man kan halka på? Jag vet inte ens hur denna fobi för is plötsligt uppstått. Minns att jag en gång i min barndoms dagar åkte skridskor, ramlade och slog i handleden så den svullnade upp. Men den lilla incidenten kan väl inte ha bidragit till denna paniska skräck för isigt väglag? Minns en annan gång förra vintern när jag höggravid blev stående vid busshållplatsen efter att ha stigit av och blickade ut över en spegelblank parkeringsplats som jag var tvungen att passera för att komma hem (det var dessutom tövatten på isen å blåste medvind kan tilläggas). Då kan jag förstå att jag var rädd för att ramla! Jag hade ju någon därinne att skydda, men nu? Vet inte egentligen vad det är jag är rädd för..tanken på att man ju faktiskt kan ramla eller själva ramlandet? Eller kanske det där glidandet på en hal isfläck är värst? När man nästan tappar fotfästet å tror att man ska ramla men inte ramlar. Snacka om psykologisk avrättning! Funderar på om inte denna isfobi härstammar i rakt nedstigande led från min mor, om nu rädsla för is kan vara genetiskt betingat? Ser för min inre syn hur hon försiktigt tar sig fram, iförd vita snowjoggers med broddar, blint stirrandes i backen å ideligen frågandes mig om väglaget: - Är det halt där? Kan man gå där? Tänk om jag ramlar! Får jag hålla i dig? Så lät hon mig gå före för å testa..
Lika bra att gilla läget och inhandla snowjoggers med broddar (finns snowjoggers fortfarande?) eller varför inte isdubbar! Så kan man ligga platt på marken å dra sig fram i önskad riktning..det vore nåt ;)