Charliesmamma

Regler: Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dom. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!

4. Pojknamn: Svante

5. Yrke:  Sjuksköterska

6. Färg: Svart

7. Klädesplagg: Skinnbrallor
8. Mat: Spaghetti med köttfärssås

9. Sak i badrummet: Schampo
10. Plats/stad: Stockholm

11. En orsak att vara sen: Sjusovare?

12. Något man skriker: Stanna!

13. Film: Stardust
14. Något man dricker: Sicilianskt vin
15. Band: Sven Ingvars
16. Djur: Stare

17. Gatunamn: Södra larmgatan
18. Bil: Solcellsbil
19. Sång: Sorry

Jag utmanar: Netsess, Livet sett genom rosa solglasögon och sen har jag tyvärr inte fler vänner som bloggar..(en liten hint)

Rubriken syftar på en händelse förra veckan på väg hem från dagis. Mamman kom som vanligt för att hämta sin lille son och allt gick bra ända tills mamman skulle sätta ner sonen i vagnen. Sonen totalvägrade och skulle gå SJÄLV, helt själv, fäktade bort mammans hand som försökte ta tag i den lille pojkens hand och började traska, rätt ut på vägen. Vägen hem från dagis är i början nämligen en raksträcka utan trottoarer och mamman tyckte att det var alldeles opassande för en liten pojke att gå där själv utan att hålla någon vuxen i handen. Men det ansåg inte pojken som obekymrat gick vidare utan att lyssna på mammans förmaningar och utan att låtsas om mammans försök att försöka få fatt i den lilla handen. Mamman kände hur oron över mötande trafik blev större och större och när så en bil dök upp så fick mamman nog och tog tag i den lille pojken som fortfarande vägrade att hålla handen och bar iväg med honom till säkrare marker mellan hyreshusen. Denna bryska manöver slutade med att pojken började gallskrika, måttade flera bett mot den stackars mamman och satte sig ner på marken och tjurade. Precis som häxan surtant brukade göra bakom sin kassa (underbart barnprogram som brukade sändas på fredagarna 18:35 prick). Där satt han och vägrade röra sig ur fläcken. Mamman tänkte att hon minsann inte skulle hämta honom utan lugnt vänta och till sist reste sig den lille pojken och sprang fram till mamman, glad i hågen och skrattandes som om inget hade hänt. (?)

Det var bara början på det som komma skulle. Nästa anhalt blev en lekplats där pojken helt plötsligt ville stanna till och leka lite. Särskilt intressanta var de kvarglömda leksakerna i sandlådan. En av leksakerna var en rätt stor grävmaskin i plast med plastgubbar i. Den lille pojken blev överförtjust och satte sig i sandlådan och började leka. Mamman anade vart detta skulle barka hän och försökte avleda den lille med en liten gul rallybil som var hans egen, men det lyckades inte. Den lilla gula bilen såg faktiskt rätt löjlig ut i jämförelse med den stora, häftiga grävmaskinen. Det var nog precis vad pojken tänkte, för han tog ett stadigt tag i den stora bilen och gjorde sig beredd att ge sig av hemåt. Mamman försökte förtvivlat förklara för den lille att det var något annat barn som ägde bilen och som säkert skulle bli ledset ifall bilen plötsligt var borta och att man inte bara kunde ta med sig andras saker hem sådär, men det snacket gick inte hem, bilen skulle med hem och därmed basta! Mamman såg ingen annan råd än att bända loss bilen ur krampaktigt litet grepp, snabbt slänga tillbaka den i sandlådan utom räckhåll för biltokiga småttingar och snabbt försöka ersätta förlusten med något annat, lite banan kanske? Det misslyckades totalt, bananbiten for iväg lika snabbt som mamman gett den till pojken och den lille nyss glade och lekande genomgick en radikal förvandling. Förvandlingen kunde jämföras med en Hulkenfilm, fast pojken blev inte grön utan röd, i ansiktet.  Det frästes och spottades och mamman undrade förfärat om detta verkligen var hennes lille son. Sonen vägrade gå, vägrade sitta i vagnen och vägrade bli buren. Dagens motionspass blev alltså att hålla en gallskrikande, slingrande, argsint snart tvåårig liten pojke i famnen, samtidigt som man skjuter på vagnen med höfterna och går i brant uppförsbacke. Släng er i väggen alla elitgymnaster!

Ikväll har jag å gubben tänkt ta en "vuxenkväll" å gå på bio! "Pirates of the Caribbean III" tänkte vi se =) Sist vi var på bio var nog sensommaren 1956 eller nåt sånt..Svärpärona ska vara barnvakt. Farmor är nog Charlie´s största fan näst efter oss förstås. Hon tycker till å med att det är kul att byta bajsblöjor. Brukar fråga hoppfullt hela tiden om Charlie möjligen gjort något i byxan så hon får byta. Förstagångsfarmor är hon också kan tilläggas ;) Det ska bli riktigt kul å gå på bio, det är sån lyx. Men det känns alltid lite konstigt när man ger sig iväg på tu man hand, som om man glömt något liksom. " Åh herregud var är Charlie??" eller "vi har glömt vagnen nånstans med Charlie i!!" är vanligt förekommande tankar som dyker upp i mitt huvud när vi tagit oss lite egentid, ända tills jag kommer ihåg att sist vi såg Charlie så satt han på golvet hemma å lekte med klossar med farmor å farfar..Kom på vad jag tänkte senast när vi var på bio, när filmen just börjat å musiken drog igång: "men j-lar vad högt det är! Tänk om Charlie vaknar!"..
Äh fjöl av! som bröderna i Pistvakt brukar säga.